Det återstår att se om publiken gör tummen upp, men i Nybro sitter en bildelshandlare som håller tummarna. För fyra år sedan invigde Gunnar Schäfer "världens första 007-museum" bland reservdelarna i sin butik. I januari flyttande han till större lokaler för att rymma all rekvisita.

En saftig Bondrevival skulle tveklöst öka besökarantalet, men Schäfer försäkrar att han redan tagit emot nyfikna fans från hela världen. Många japaner och amerikaner ska ha letat sig ut i de småländska skogarna efter att ha stött på hans hemsida på nätet.
Det nitiska samlandet började på allvar först i slutet av 80-talet, men fascinationen för agent 007 har ett äldre och mer personligt ursprung:

- Min far hade samma roll som Ian Fleming under andra världskriget, men på tyska sidan. 1959 försvann han spårlöst. Han skulle på semester, men kom aldrig tillbaka. Då var jag två år. Eftersom jag inte hade någon manlig förebild under uppväxten vände jag mig ofta till Ian Flemings böcker. Genom Bond har jag kommit lite närmare min egen far.

- Efter alla dessa år händer det fortfarande något i mig när det där första skottet brinner av in i kameran. Jag får alltid en liten rysning, säger sångaren och ståuppkomikern Jörgen Appelgren som klätt upp sig i smoking för att beta av Bondlåtar på Mosebacke i Stockholm i början av november.

Innan han gör entré efterlyser "Bondbrudarna" Lotta Lindgren och Maria Olofsson - som backar upp honom på piano och altviolin i var sin röd långklänning - en frivillig ur publiken. Lite motvilligt räcker en medelålders man upp handen, påhejad av sin fru. Han får en ficklampa som han ska rikta mot agent Appelgrens profil när denne traskar över scenen.

Tilltaget säger en del om budgeten till föreställningen "Nobody does it better". Men det säger faktiskt ännu mer om ikonen James Bond. Alla i rummet förstår direkt vilken sekvens som komma skall. Maria Olofsson behöver bara lägga de tre första tonerna i signatur­melodin för att folk ska börja fnissa och jubla om vartannat.

Det är förstås ingen tillfällighet att den här sortens föreställning dyker upp i nöjesutbudet just nu. Inför premiären av den 21:a officiella Bondfilmen, "Casino royale", råder återigen 007-feber i medierna. Brittiska och amerikanska kritiker talar om den blonde efterträdaren Daniel Craig som den mest trovärdiga Bond hittills, med genuint farlig blick och tydliga sår i själen. Snubben ska inte ens bry sig huruvida drinken är skakad eller rörd.

En nystart, alltså. Men från vad? I hopp om att ringa in fenomenet 007 låter vi några driftiga Bondfans säga sitt. Första anhalten är Östersund. På länsbiblioteket arbetar 41-årige Thomas Drugg som i snart tio års tid ägnat oräkneliga timmar åt hemsidan agent007.nu - en av Europas största Bondsajter.

- Jag fascineras framför allt av Bond som mötesplats, säger han. Fans från 60-talet kan ta med sina barnbarn på bio, men Bond överskrider inte bara generationsgränserna, han är en av få hjältar som faktiskt går hem i nästan alla kulturer. Man kanske inte delar samma religion eller språk, men man har sett Bondfilmerna. Det är alltid en början.

Bibliotekarien öppnar arkiven och bläddrar tillbaka till ruta ett. Året är 1953. Den brittiske journalisten Ian Fleming, som värvats till säkerhetstjänsten under andra världskriget, skriver spionromanen "Casino Royale" om en statlig agent med mordlicens. Det skulle på sikt bli sammanlagt 14 böcker om James Bond - ett namn som Fleming hämtat från en framträdande fågelskådare, för att skapa kontrast till romantiseringen av underrättelseverksamheten.

- Böckernas Bond skiljer sig tydligt från filmernas Bond, påpekar Thomas Drugg. Han är en kylig yrkesmördare, stundtals plågad av sitt samvete. Han har inte en massa knasiga agentprylar och är inte alls skämtsam. Dessutom arbetar han för specifikt brittiska intressen. Och skurkarna är nästan alltid kommunister. Böckerna är en direkt ­produkt av Kalla kriget.

Inom litteraturforskningen har det skrivits mycket om den symboliska vikten av att James Bond gjorde entré just efter det brittiska imperiets fall. Mer eller mindre på egen hand skulle den hemliga superagenten upprätta nationens stukade självkänsla. I efterhand har Fleming anklagats för att i processen ha skapat en manschauvinist, sadist, homofob och rasist.

- Det finns en lockelse i Bonds världsvana manér, effektiva problemlösningar och rena stilideal, säger Thomas Drugg, men man vill inte direkt bjuda hem honom på middag. Han är ju väldigt arrogant och känslokall. Det hänger nog ihop med att han vet att varje dag kan vara hans sista.

Ronny Ambjörnsson, professor i idéhistoria och medarbetare på DN:s kulturredaktion, tar fasta på just den aspekten i boken "Mans­myter" där han beskriver det ständiga dödshotet som nyckeln till Bonds jakt på sinnliga njutningar. Agenten söker kontinuitet i döda ting - bilar, kläder, pistoler - snarare än i relationer till andra människor, vilket bara skulle göra honom mer sårbar. Kvinnorna reduceras till troféer som ska stjälas från motståndaren.

Det brittiska magasinet Mens Health spetsade till patientjournalen ytterligare när de gav läkare och psykologer i uppdrag att utvärdera Bonds hälsa i slutet av 90-talet: Föräldralös redan som 11-åring. Förlorad oskuld på en bordell vid 16. Följt av en vuxen vardag som yrkesmördare och en uppskattad konsumtion på mer än en liter starksprit och omkring tre paket cigaretter om dagen.

Resultatet är en gravt alkoholiserad, svårt lungsjuk typ-A-psykopat, vars ständiga tillfälliga förbindelser gjort honom till "en provkarta för sexuellt överförbara sjukdomar".
Jobbet torde bli lidande. Å andra sidan lär inte Flemings Bond ha något jobb att gå till. Han är en relik från Kalla kriget, omsprungen av tiden. Och där kunde historien ha slutat.

Men den har bara börjat.

Häromåret startade Ulf Wilhelmsson, lektor i filmvetenskap vid Högskolan i Skövde, den första vetenskapliga kursen om James Bond i Sverige. Parallellt skriver han på en fackbok om filmagenten. Ämnet ligger honom varmt om hjärtat. Han minns med glädje barndomens agentväska med osynligt bläck, cigarettändarpistol och utfällbar plastkniv i fodret.

- Bond är väldigt tacksam ur filmforskningssynpunkt. Eftersom det är världens längsta filmserie, med 44 år på nacken, kan man följa både den tekniska utvecklingen och hur det samhällspolitiska klimatet har satt sin prägel på historierna, säger Ulf Wilhelmsson och fortsätter:

- Dels har skurkarnas allianser förändrats utifrån utvecklingen, men det är även tydligt hur Bond ständigt anpassas efter tidsandan. Sean Connerys hårdkokta stil byttes mot Roger Moores elegans och humor, som gick i linje med 80-talet lättsamma actionfilmer. Nästa steg var att spriten och cigaretterna tonades ned hos Timothy Dalton och Pierce Brosnan. Och även om Bond fortfarande är en mansgris får han ständigt större motstånd från kvinnorna. Till och med chefen är ju numera kvinna!

Med åren har James Bond förvandlats till filmhistoriens kanske främsta varumärke. En global hjälte som slåss för mänskligheten med glimten i ögat. Symptomatiskt nog dröjde det breda genombrottet till den tredje filmen, "Goldfinger". Först då avvek producenterna på allvar från Flemings ton och etablerade konceptet med en inledande actionscen, en osedvanligt excentrisk hantlangare - här är det golfcaddyn med mördarhatten - och avancerade agentleksaker, gärna på fyra hjul. Därmed gick även startskottet för den skamlösa produktplaceringsvåg som fortfarande sköljer över oss.

Succén skulle på sikt få avgörande betydelse för actionfilmens utveckling i stort. Plötsligt ansågs pang-pang-genren rumsren både hos publik, bolag och investerare. Hollywood, som snöat in på dyra historiska epos, vaknade med ett ryck och har sedan dess gått in för att bräcka Bond med mer spektakulära actionäventyrsfilmer. Ofta har de lyckats.
Agent 007 har, i sin tur, börjat pendla ängsligt mellan löjligt överdrivna scenarion och något mer jordnära upplägg. Aldrig tidigare har dock producenterna rensat så mycket i det egna förrådet som inför "Casino royale".

Prylfetischisten Q är struken. Likaså det tvångsmässiga raggandet som ersatts av en mono­gam kärlekshistoria. Och i centrum: en ung, blond agent som lurar skjortan av terrorister i poker.

Rätt tänkt.

Spelmissbruket är, trots allt, den Bondlast som känns allra mest 2006.



Tillbaka på Mosebacke. Jörgen Appelgren sjunger Shirley Basseys "Diamonds are forever", följt av Paul McCartneys "Live & let die". Efteråt sippar han på en Vodka Martini för att samla kraft inför kvällens första Bondvits:

- Har ni hört den om Bond på ­baren? undrar han.

Knäpptyst.

- Okej. James Bond sätter sig bredvid en vacker kvinna vid en bardisk och börjar pilla på sin klocka. "Är din dejt försenad?" undrar kvinnan. "Nej", svarar Bond, "det här är en specialklocka som skickar information, och det står att du inte har några trosor på dig."

Kvinnan blir förskräckt: "Men då funkar den inte!" Bond knackar på klockan: "Den går en timme före."